Legionellabakterier växer i ljummet vatten och sprids med vattendimma. I ett flerbostadshus är duschen den vanligaste smittkällan, och det som avgör risken är något så odramatiskt som vilka temperaturer varmvattnet håller i olika delar av installationen.
Reglerna finns på två ställen. Boverkets byggregler styr hur installationen ska vara utformad. Miljöbalkens krav på egenkontroll styr vad ni som fastighetsägare ska göra löpande. Det är den andra delen som berör er i vardagen.
En allvarlig sjukdom som sprids via vattendimma
Legionellabakterier kan orsaka legionärssjuka, en allvarlig form av lunginflammation, och den lindrigare pontiacfebern. Smittan överförs genom inandning av vatten i aerosolform — små vattendroppar i luften — eller genom inandning av partiklar från jord. Att dricka vatten med bakterier i orsakar inte sjukdom, och sjukdomen smittar inte mellan människor.
Folkhälsomyndigheten anger att duschning är den vanligaste orsaken till smitta, och att spabad är en relativt vanlig smittkälla. Cirka 200 fall rapporteras varje år i Sverige, varav ungefär en fjärdedel smittats utomlands. Legionellainfektion är anmälningspliktig: varje diagnostiserat fall anmäls till smittskyddsläkaren och till Folkhälsomyndigheten.
Bakterierna är vilande under cirka 20 °C och förökar sig mest mellan cirka 20 och 45 °C — allra mest mellan 35 och 40 °C. Det intervallet är obehagligt nära vad en duschblandare levererar, och nära vad varmvatten håller i ledningar där det hunnit svalna.
Så ser regelverket ut
Boverkets nya byggregler ställer krav på hur installationen ska vara utformad. I föreskriften BFS 2024:8, 8 kap. 6 §, står att installationer för tappvatten ska vara utformade så att mikrobiell tillväxt inte främjas, och att material inte får främja tillväxt. Det är byggregler: de träffar projektering och utförande, vid uppförande och vid ändring av en byggnad.
Ert löpande ansvar kommer inte från byggreglerna. Det kommer från miljöbalken.
Folkhälsomyndigheten är tydlig: fastighetsägaren, eller verksamhetsutövaren, har ansvar att bedriva egenkontroll för att förebygga och hantera legionellatillväxt. Det ansvaret gäller löpande, oavsett husets ålder, och det är kommunens miljöförvaltning som utövar tillsyn. Det gäller er redan i dag.
Temperaturerna ni behöver hålla
Byggreglerna anger två gränsvärden för tappvarmvattnet:
- Tappvarmvattnet ska kunna nå lägst 50 °C vid tappstället.
- I cirkulationsledningarna för tappvarmvatten får temperaturen inte understiga 50 °C i någon del av installationen. Det ska gå att mäta, så att kravet kan verifieras.
För beredare och ackumulatorer där vattnet står stilla skriver Boverket att temperaturen på tappvarmvattnet inte bör understiga 60 °C. Det är en rekommendation, inte ett gränsvärde i föreskriften — och den ska vägas mot att det finns en övre gräns på 60 °C i reglerna om säkerhet vid användning, för att begränsa skållningsrisken. Att bara skruva upp beredaren är alltså inte ett svar utan vidare.
Notera också att avdödning beror på både temperatur och tid. En kort temperaturtopp är inte samma sak som en genomförd sanering.
Riskpunkterna som inte syns vid tappstället
En mätning vid köksblandaren kan visa godkänt värde medan problemet sitter någon annanstans. Boverket pekar ut flera typiska tillväxtplatser: beredare där hela vattenvolymen inte värms över 50 °C, till exempel där värmestavar inte når bottenvattnet; beredare med avlagringar på botten som inte går att rengöra; och ledningsdelar där vattnet blir stillastående — kopplingsledningar som används sällan, avsättningar för framtida ledningar, och avstängda ledningar som lämnats kvar vid en ombyggnad.
Folkhälsomyndigheten lyfter dessutom en detalj som är lätt att missa: blandare som är spärrade för att hålla 38 °C kan innebära högre risk för tillväxt och kan behöva extra uppmärksamhet i egenkontrollen. Det är precis den typen av installation som byggs in i ett badrum i god tro, av skållningsskäl.
Gemensamt för punkterna är att de inte upptäcks av en enskild mätning eller en allmän besiktning, utan av att någon känner installationen och går igenom den systematiskt. Samma logik gäller för energiuppföljningen: ett system som är injusterat efter ett annat flöde än det aktuella är både dyrare och mer riskabelt än det behöver vara.
Vad er styrelse behöver säkerställa
Styrelsens uppgift är inte att utföra mätningarna. Den är att se till att de görs och att ni kan visa det.
Folkhälsomyndigheten beskriver vad ett egenkontrollprogram för vattensystem kan innehålla: rutiner för att kontrollera temperaturen på tappvattnet, rutiner för att säkerställa regelbunden spolning vid tappställen som används sällan, rutiner för åtgärder vid konstaterade förhöjda nivåer, och rutiner för provtagning. Hur ofta kontrollerna behöver ske varierar — men fastighetsägaren behöver kunna visa hur det säkerställs att systemet håller rätt temperatur.
Det ordet, visa, är det som avgör. En förvaltare som säger att temperaturerna är i sin ordning har inte gett er något. En förvaltare som kan lämna ut mätvärden per mätpunkt, med datum, har det. Kontroll av temperaturer och dokumentation av det som görs hör till den löpande fastighetsskötseln, medan ansvaret för att installationen som helhet uppfyller kraven ligger i den tekniska förvaltningen.
Tre frågor är rimliga att ställa till er nuvarande förvaltare: Var mäter ni, hur ofta, och var ligger protokollen? Finns det avstängda eller sällan använda ledningar kvar i huset efter tidigare ombyggnader? Och vad händer, konkret, om en mätning visar för lågt värde?
Legionella är en hälsorisk som går att hantera med rätt temperaturer, regelbundna kontroller och någon som känner installationen. Ansvaret är ert oavsett vem som utför arbetet.
